Artikel-info.
Normalt skriver Sheep-Isle inte artiklar av veterinært innehåll men linkar därimot till "Småfesidene", en mycket professionel norsk hemsida med fårsjukdomar.
Nedanstående artikel har emellertid inget med sjukdom att göra – tvärtimot – saltvatten utgör en viktig del av det dagliga dricksvattnet för många får ute i havsbandet och på öar i Skandinavien.
Sheep-Isle tackar veterinär Bo Pehrson och Svensk Veterinärtidning för copyright. Artikeln är oforkortad.
Ett särskilt tack går till Sidsel Philipson som fick Sheep-Isle på spåret till den nu 17 år gamla artikeln.
Inledning.
På Bohuskusten inte långt från Norge ligger Resö där familien Philipson i ett halvt sekel har sysslat med Gotländska Pälsfår. Besättningen på 80 tackor går på sommarbete långt ute i kustbandet på de små öarna Lindö och Kalvö.
Och minsann om inte Sheep-Isle fick sitt foto - ett pälsfår vid ebb, som dricker saltvatten, precis som för 17 år sedan!
|
||||
Lindö 30. augusti 2000 |
Foto: S-I |
Med bakgrund i Spälsau-flokken på Sheep-Isle i Kattegatt är det lätt att tro, att fårens glansiga päls, lammens tillväxt och tackornas trevnad beror på Skagerack.Verkligheten är dock en helt annan – ½ sekels professionellt avelsarbete!
Sheep-Isle hoppas att i en senare artikel få tillfälle att skrive om pälsfår-besättningen på
Resö som grundlades av Sidsels far, David
Philipson, som också var drivande kraft vid skapandet av "norsk
pelssau".
Saltvattenstolerans hos får
Svensk Veterinärtidning 1984, årgang 36,
nr 12, sida 557.
TORE OHLSSON, forskningsassistent och BO PEHRSON, bitr.statsveterinär, Försöksgården, Veterinärinrättningen,
BOX 234, 532 00 Skara.
Under extrema torrperioder kan det inträffa att får på öar i norra Bohuslän blir hänvisade till at enbart dricka saltvatten. Formellt är detta mot gällande djurskyddslagstiftning, men praktisk erfarenhet talar för att fåren inte far illa av den uppkomna situationen. De experimentella studier som presenteras i artikeln bekräftar den praktiska erfarenheten.
Allmän bakgrund
Under den extremt torra högsommaren 1982 anmälde båtturister till
hälsovårdsnämden i en kommun i norra Bohuslän att får vistades på öar,
där tillgång till söttvatten helt saknades. Eftersom djur enligt gällande
djurskyddsbestämmelser skall bjudas dricksvatten av samma kvalitet som
människa, förelag ur formell synspunkt ett brott mot djurskyddslagen, eftersom
salthalten i det havsvatten som omger öarna enligt marinbiologisk expertis
varierar med rådande vindar från 2,0 till 3,0 procent. Fårens ägare
åberopade dock 40 års praktisk erfarenhet, när han hävdade, att djuren beter
sig fullt normalt under aktuella torkperioder och att de tycks klara sitt
vätskebehov enbart genom att dricka saltvatten.
Vid ett besök på de aktuella öarna i början av augusti bekräftades, att
inga som helst tillgångar på sötvatten fanns. Samtliga gräs och örter var
starkt brunbrända och förtorkade med undantag för en succulent växlighet i
strandlinjen. Djuren tycktes ha ett fullt normalt beteende. Uttagna blodprov
visade på normala hämatokritvärden.
Den rådande diskrepansen mellan djurskyddslagastiftning och mångårig praktisk
erfarenhet bedömdes vara så anmärkningsvärd att Lantbruksstyrelsen ställde
medel till försöksgårdens förfogande för att genomföra kontrollerade
försök med stigande salthalter i dricksvattnet till får.
Litteratur
Fårens beteende vid olika salthalter i dricksvattnet har studerats i relativt
många försök. Negativa effekter har rapporterats redan vid 1,0-1,3 procents
salthalt i form av lägre tillväxt (13), påverkan på vämfloran (9) och
nedsatt livskraft hos nyfödda lamm (10). I andra undersökningar har normala
beteenden rapporterats vid salthalter på 1,5 procent (7, 12, 14). I de flesta
undersökningar synes en ökning av salthalten upp till 2,0 procent ha haft
negativ inverkan på fåren. Singh & Toneja (12) rapporterade hög procent
dödsfall vid plötslig övergång till denna salthalt i ett mycket varmt
klimat. Även Peirce (7) rapporterade svåra toxiska effekter vid 2,0
procent-nivåen. Wilson & Dudzinski (14) fann att djuren visserligen klarade
sig på 2 procent salthalt, men att foderupptagandet sjönk. Potter (8) fann
dock, att får adapterar sig till saltvatten och att konsumtion av 2,0
procentigt saltvatten under lång tid inte gav några påvisbara negativa
effekter. En författare (1) anser att får med hänsyn til sin förmåga att
kunna producera urin med hög salthalt teoretiskt bör kunna dricka 2,0
procentigt saltvatten utan negativa effekter og Seddon (11) angav en maximal
tolerabel sallthalt på 2,4 procent.
Egna undersökningar
Material og metoder
Sex ungtackor av blandras (finull X pälsras) inköptes i slutet av december
1982. Djuran avmaskades, avlusades och klipptes. De bedömdes vara dräktiga
efter betäckning i september-oktober. I avsikt att framkalla abort gavs varje
tacka 10 mg prostaglandin. Fra i.m. den 5 januari 1983. Omedelbart därefter
påbörjades en förperiod. Fåren gavs sövatten och cirka 1 kg hö per djur
och dag. Efter två inledande blodprovstagningar i slutet av förperioden
startades försöksperiod I den 25. januari. Utfodringen under de olika
perioderna redovisas i Tabell 1. Dessutom gavs fri tillgång på mineralfoder
utan tillsats av koksalt. Under för- og efterperioderna fanns tillgång till
saltsten.
Enligt de ursprungliga planerna skulle varje tacka få 1,0 kg hö, vilket
beräknades täcka underhållsbehovet för icke-dräktigt djur. Som framgår av
Tabell 1 måste dock försöksplanerna modifieras, beroende på att det unde
sörsökets gång visade sig att abortprovokationen hade misslyckats hos fem av
tackorna. Den första lamningen inträffade under försöksperiod III (två
lamm), de två nästa under försöksperiod IV (två respektive ett lamm), och
de två återstående under efterperioden (tre respektive ett lamm).
Satlvattnet bereddes från s k Medelhavssalt (99,5 procent NaC1 av
torrsubstansen). Den färdigberedda lösningen kontrollerades genom Na-analys av
stickprov.
Dricksvattnet gavs i fri tillgång. Dess temperatur varierade med väderleken
men torde i de flesta fall inte ha överstigit 100 C.
Fåren befann sig i ett svalt utrymme. Temperaturen översteg aldrig + 150
C.
Blodprov togs 1-2 gånger i veckan för bestämning av Na, K och osmolaritet i
serum samt hämatokrit.
Djuren var under försöksperioden placerade i två boxar med från början tre
djur i varje. Efterhand som lamning inträffade gjordes omflyttningar så att
tackor med lamm gick i den ena boxen och tackor utan lamm i den andra. Foder-
och vattenkomsumtion per box mättes dagligen.
Resultat och diskussion
Resultaten av blodundersökningarna och vattenkonsumtionen redovisas i Tabell 2.
Inga märkbara skillnader förelåg mellan blodanalysvärdena inom varje
försöksperiod. Som framgår av tabellen och av det faktum att ingen av
tackorna visade några påtagliga kliniska symtom är det uppenbart att de vuxna
djuren klarade saltbelastningen väl.
Försökets genomförande stördes av de misslyckade abortprovokationerna.
Högdräktighet och lamning ökar dock tackors känslighet för salthaltigt
vatten (10). Dette innebär, att fåren i den experimentella studien torde ha
befunnit sig under minst lika påfrestande förhållanden som kan bli fallet
under aktuella fältförhållanden, då tackorna normalt inte är dräktiga och
lammen så gamla att de klarar sig utan modersmjölk.
I föreliggande undersökning inträffade lamning när dricksvattnet innehöl
2,0-2,5 procent salt. Av de nio lamm som föddes av fem tackor var ett
dödfött. Lammen efter den tacka som lammade först fick obetydligt med
modersmjölk och måste därför tas ifrån tackan och uppfödas med Lammex. De
övriga lammen uppträdde normalt under den korta återstående
saltbelastningstiden. Sannolikt hade dock tackorna en låg mjölkproduktion.
Med stigande salthalt i dricksvattnet steg vattenkonsumtionen påtagligt (Tabell
2). Någon kvantitativ mätning av urinmängden kunde av försökstekniska skäl
inte genomföras, men av ströbäddens utseende att döma ökade mängden urin
påtagligt. Detta är i överensstämmelse med vad som tidigare har rapporterats
i flera försök (7, 10, 14).
Den maximala mängd NaC1 som ej dräktig tacka respektive tacka med lamm
komsumerade via vattnet var 125 respektive 250 g (försöksperiod IV, Tabell 2).
Detta motsvarar 4320 respektive 8640 mosmol. Om övriga osmotiskt verksamma
beståndsdelar (huvudsakligen K, C1 och urea) som har utsöndrats via njurarna
uppskattas till 1200 respektive 1700 mosmol (beräknat från ref. 3 och 6), så
torde tackorna ha belastats med maximalt 5500 respektive 10500 mosmol.
Vattenavgången via träck + anding kan vid aktuell forerstat och
omgivningstemperatur uppskattas till storleksordningen 1,5 liter för icke
dräktig tacka och 3,0 liter för tacka med lamm (beräknat från ref. 2 och
14). Vattenkonsumtionen vid den maximala saltbelastningen var 4,9 respektive 9,6
liter för icke dräktig tacka respektive tacka med lamm, vilket skulle innebär
att cirka 3,4 respektive 6,6 liter vatten bör ha stått till förfogande för
urinutsöndring av de osmotiskt verksamma ämnena. Urinen kan då beräknas ha
innehållit cirka 1600 mosmol per liter (5 500:3,4 respektive 10 500:6,6). Att
detta har kunnat ske utan negativa effekter på hälsotillståndet stämmer
överens med uppgifter av Maloiy et al. (4) om betydligt större förmåga hos
får än hos övriga lantbrukets husdjur att kunna koncentrera urinen. Njurarnas
varierande koncentrationskapacitet synes vara relaterad till längden på de
Henleska slyngorna (2).
Salthalten i havsvatten från norra Bohuslän kan vid ihållande västliga
vindar nå 3,0 procent. I praktiken torde dock en så hård osmotisk belastning
aldrig bli aktuell, dels då viss succulent växtlighet alltid finns
tillgänglig, dels då dagg regelmässigt, förekommer nattetid under den
aktuella årstiden.
Föreliggande försöksresultat avviker från flera tidigare rapporterade, där
saltvatten med mer än 2,0 procent har uppgivits ge bieffekter av seriös natur
(7, 12). Orsaken till divergenserna torde vara olika försöksbetingelser. Så t
ex har olika raser använts. Vidare har omgivningstemperaturen varit olika,
liksom försöksdjurens ålder och dräktighetsförhållanden. Samtliga
dessafaktorer påverkar i väsentlig grad fårens vattenbehov och därmed deras
tolerans mot saltvatten (7, 10, 14). Särskilt stor betydelse synes
omgivningstemperaturen ha. Vattenförlusterna via andningsvägarna är sålunda
avsevärt högre i ökenliknande än i tempererat klimat (2, 4).
Av Tabell 2 framgår att tackorna under perioden med 2,0 procent saltvatten hade
högre osmolaritet, högre Na- och K- värden i serum och lägre hämatokrit än
under övriga perioder. Detta antyder viss ansträngning av de osmotiska
regleringsfunktionerna när 2,0 procent saltvatten gavs. En ytterligare höjning
till 2,5 procent medförde en återgång mot normal nivå. Förklaringen torde
vara den förmåga till anpassning som tidigare har påvisats (1, 8). Om inte en
viss successiv övergång till saltvatten äger rum föreligger sannolikt stora
risker för allvarliga bieffekter. Sålunda har dödsfall rapporterats vid
plötslig övergång från sötvatten till saltvatten (5, 12). En starkt
bidragande orsak till dessa dödsfall kan vara att djuren vid plötslig
övergång till saltvatten har upplevt vattnet som så osmakligt att de vägrat
dricka tillräckliga mängder (1, 14).
Sammanfattning
Sex tackor fick under tre-veckorsperioder dricksvatten med stigande halt
koksalt upp till 2,5 procent. Avsaknad av såväll kliniska symptom som
anmärkningsvärdn förändringar av Na, K och osmolaritet i serum talar för
att får kan klara sig med enbart havsavatten som driksvatten vid de salthalter
som kan vara aktuella i Sverige.
Tabell 1. Utfodring under försökets olika perioder
Förperiod 21 dagar sötvatten |
Försöksperiod I 21 dagar 1,0% saltvatten |
Försöksperiod II 21 dagar 1,5% saltvatten |
|
Hö, kg per djur och dag, medeltal |
1,0 | 1,3 | 1,3 |
Kraftfoder, kg pr. djur och dag medeltal |
0 | 0 | 0 |
Försöksperiod III 21 dagar 2,0% saltvatten |
Försöksperiod IV 21 dagar 2,0% saltvatten |
Efterperiod 25-44 dagar sötvatten |
|
Hö, kg per djur och dag, medeltal |
1,5 | 1,5 | 1,5 |
Kraftfoder, kg per djur og dag medeltal |
0,5 | 0,51)-1,52) | 0,51)-1,52) |
1) = olammad och ej dräktig tacka
2) = tacka med lamm
Tabell 2. Na- och K-halter och osmolaritet (mmol/l serum), hämatokrit (EVF, %) samt medeltal av daglig vattenkomsumtion (liter) vid olika salthalter i dricksvattnet hos får. Värden med olika bokstäver är statistiskt signifikant åtskilda.
Förperiod sötvatten n x S.D. |
Försöksperiod I 1,0% saltvattten n x S.D. |
Försöksperiod II 1,5% saltvatten n x S.D. |
|
Na |
bc 12 149,4 3,1 |
bc 24 147,4 2,2 |
c 30 147,1 2,8 |
K |
bc 12 4,89 0,31 |
bc 24 5,04 0,30 |
bc 30 5,01 0,49 |
Osmolaritet |
abc 6 293,0 6,3 |
bc 24 290,9 5,0 |
c 30 288,5 5,3 |
EVF |
b 10 36,0 3,4 |
b 23 36,1 3,5 |
b 30 35,7 2,6 |
Vattenkonsumtion per tacka utan lamm |
c:a 2,0 | 2,5 | 4,4 |
Vattenkomsumtion per tacka med lamm |
- | - | - |
Försöksperiod III 2,0% saltvatten n x S.D. |
Försöksperiod IV 2,5% saltvatten n x S.D. |
Efterperiod sötvatten n x S.D. |
|
Na |
a 30 155,2 7,0 |
b 26 150,4 7,7 |
bc 30 149,8 3,7 |
K |
a 30 5,41 0,52 |
b 26 5,11 0,59 |
c 30 4,70 0,56 |
Osmolaritet |
a 30 304,9 18,3 |
bc 26 291,8 13,9 |
b 30 293,6 6,7 |
EVF |
a 29 32,6 2,6 |
bc 26 34,2 3,1 |
ac 30 33,0 2,5 |
Vattenkonsumtion per tacka uten lamm |
4,3 | 4,9 | 3,0 |
Vattenkomsumtion per tacka med lamm |
8,7 | 9,6 | 7,5 |
11. Seddon, H. R.: Rep. Mtg. Austr. Nat. Res. Coun., Aug. 1926, 25
12. Singh, N. & Taneja, G. C.: Salinity tolerance in sheep under arid
conditions of Rajasthan Desert. Haryana agric, Univ.J.Res. 1978, 8, 62-70
13. Singh, N. & Taneja, G. C.: Effect of prolonged salt intake on the
reproduction of ewes and weight of lamb born to Marwari Sheep. Indian J. Anim.
Res. 1979, 13, 71-74
14. Wilson, A. D. & Dudzinski, M. L.: Influence of the concentration and
volume of saline water on the food intake of sheep and om their excretion of
sodium and water in urine and faeces. Austr. J.Agric.Res. 1973, 24, 244-256