Artikel-info.

Normalt skriver Sheep-Isle inte artiklar av veterinært innehåll men linkar därimot till "Småfesidene", en mycket professionel norsk hemsida med fårsjukdomar.

Nedanstående artikel har emellertid inget med sjukdom att göra – tvärtimot – saltvatten utgör en viktig del av det dagliga dricksvattnet för många får ute i havsbandet och på öar i Skandinavien.

Sheep-Isle tackar veterinär Bo Pehrson och Svensk Veterinärtidning för copyright. Artikeln är oforkortad.

Ett särskilt tack går till Sidsel Philipson som fick Sheep-Isle på spåret till den nu 17 år gamla artikeln.

Inledning.

På Bohuskusten inte långt från Norge ligger Resö där familien Philipson i ett halvt sekel har sysslat med Gotländska Pälsfår. Besättningen på 80 tackor går på sommarbete långt ute i kustbandet på de små öarna Lindö och Kalvö.

• Och minsann om inte Sheep-Isle fick sitt foto - ett pälsfår vid ebb, som dricker saltvatten, precis som för 17 år sedan!

Med bakgrund i Spälsau-flokken på Sheep-Isle i Kattegatt är det lätt att tro, att fårens glansiga päls, lammens tillväxt och tackornas trevnad beror på Skagerack.Verkligheten är dock en helt annan – ½ sekels professionellt avelsarbete!

Sheep-Isle hoppas att i en senare artikel få tillfälle att skrive om pälsfår-besättningen på Resö som grundlades av Sidsels far, David Philipson, som också var drivande kraft vid skapandet av "norsk pelssau".

Allmän bakgrund
Under den extremt torra högsommaren 1982 anmälde båtturister till hälsovårdsnämden i en kommun i norra Bohuslän att får vistades på öar, där tillgång till söttvatten helt saknades. Eftersom djur enligt gällande djurskyddsbestämmelser skall bjudas dricksvatten av samma kvalitet som människa, förelag ur formell synspunkt ett brott mot djurskyddslagen, eftersom salthalten i det havsvatten som omger öarna enligt marinbiologisk expertis varierar med rådande vindar från 2,0 till 3,0 procent. Fårens ägare åberopade dock 40 års praktisk erfarenhet, när han hävdade, att djuren beter sig fullt normalt under aktuella torkperioder och att de tycks klara sitt vätskebehov enbart genom att dricka saltvatten.
Vid ett besök på de aktuella öarna i början av augusti bekräftades, att inga som helst tillgångar på sötvatten fanns. Samtliga gräs och örter var starkt brunbrända och förtorkade med undantag för en succulent växlighet i strandlinjen. Djuren tycktes ha ett fullt normalt beteende. Uttagna blodprov visade på normala hämatokritvärden.
Den rådande diskrepansen mellan djurskyddslagastiftning och mångårig praktisk erfarenhet bedömdes vara så anmärkningsvärd att Lantbruksstyrelsen ställde medel till försöksgårdens förfogande för att genomföra kontrollerade försök med stigande salthalter i dricksvattnet till får.

Litteratur
Fårens beteende vid olika salthalter i dricksvattnet har studerats i relativt många försök. Negativa effekter har rapporterats redan vid 1,0-1,3 procents salthalt i form av lägre tillväxt (13), påverkan på vämfloran (9) och nedsatt livskraft hos nyfödda lamm (10). I andra undersökningar har normala beteenden rapporterats vid salthalter på 1,5 procent (7, 12, 14). I de flesta undersökningar synes en ökning av salthalten upp till 2,0 procent ha haft negativ inverkan på fåren. Singh & Toneja (12) rapporterade hög procent dödsfall vid plötslig övergång till denna salthalt i ett mycket varmt klimat. Även Peirce (7) rapporterade svåra toxiska effekter vid 2,0 procent-nivåen. Wilson & Dudzinski (14) fann att djuren visserligen klarade sig på 2 procent salthalt, men att foderupptagandet sjönk. Potter (8) fann dock, att får adapterar sig till saltvatten och att konsumtion av 2,0 procentigt saltvatten under lång tid inte gav några påvisbara negativa effekter. En författare (1) anser att får med hänsyn til sin förmåga att kunna producera urin med hög salthalt teoretiskt bör kunna dricka 2,0 procentigt saltvatten utan negativa effekter og Seddon (11) angav en maximal tolerabel sallthalt på 2,4 procent.

Egna undersökningar
Material og metoder
Sex ungtackor av blandras (finull X pälsras) inköptes i slutet av december 1982. Djuran avmaskades, avlusades och klipptes. De bedömdes vara dräktiga efter betäckning i september-oktober. I avsikt att framkalla abort gavs varje tacka 10 mg prostaglandin. Fra i.m. den 5 januari 1983. Omedelbart därefter påbörjades en förperiod. Fåren gavs sövatten och cirka 1 kg hö per djur och dag. Efter två inledande blodprovstagningar i slutet av förperioden startades försöksperiod I den 25. januari. Utfodringen under de olika perioderna redovisas i Tabell 1. Dessutom gavs fri tillgång på mineralfoder utan tillsats av koksalt. Under för- og efterperioderna fanns tillgång till saltsten.
Enligt de ursprungliga planerna skulle varje tacka få 1,0 kg hö, vilket beräknades täcka underhållsbehovet för icke-dräktigt djur. Som framgår av Tabell 1 måste dock försöksplanerna modifieras, beroende på att det unde sörsökets gång visade sig att abortprovokationen hade misslyckats hos fem av tackorna. Den första lamningen inträffade under försöksperiod III (två lamm), de två nästa under försöksperiod IV (två respektive ett lamm), och de två återstående under efterperioden (tre respektive ett lamm).
Satlvattnet bereddes från s k Medelhavssalt (99,5 procent NaC1 av torrsubstansen). Den färdigberedda lösningen kontrollerades genom Na-analys av stickprov.
Dricksvattnet gavs i fri tillgång. Dess temperatur varierade med väderleken men torde i de flesta fall inte ha överstigit 10⁰ C.
Fåren befann sig i ett svalt utrymme. Temperaturen översteg aldrig + 15⁰ C.
Blodprov togs 1-2 gånger i veckan för bestämning av Na, K och osmolaritet i serum samt hämatokrit.
Djuren var under försöksperioden placerade i två boxar med från början tre djur i varje. Efterhand som lamning inträffade gjordes omflyttningar så att tackor med lamm gick i den ena boxen och tackor utan lamm i den andra. Foder- och vattenkomsumtion per box mättes dagligen.

Resultat och diskussion
Resultaten av blodundersökningarna och vattenkonsumtionen redovisas i Tabell 2. Inga märkbara skillnader förelåg mellan blodanalysvärdena inom varje försöksperiod. Som framgår av tabellen och av det faktum att ingen av tackorna visade några påtagliga kliniska symtom är det uppenbart att de vuxna djuren klarade saltbelastningen väl.
Försökets genomförande stördes av de misslyckade abortprovokationerna. Högdräktighet och lamning ökar dock tackors känslighet för salthaltigt vatten (10). Dette innebär, att fåren i den experimentella studien torde ha befunnit sig under minst lika påfrestande förhållanden som kan bli fallet under aktuella fältförhållanden, då tackorna normalt inte är dräktiga och lammen så gamla att de klarar sig utan modersmjölk.
I föreliggande undersökning inträffade lamning när dricksvattnet innehöl 2,0-2,5 procent salt. Av de nio lamm som föddes av fem tackor var ett dödfött. Lammen efter den tacka som lammade först fick obetydligt med modersmjölk och måste därför tas ifrån tackan och uppfödas med Lammex. De övriga lammen uppträdde normalt under den korta återstående saltbelastningstiden. Sannolikt hade dock tackorna en låg mjölkproduktion.
Med stigande salthalt i dricksvattnet steg vattenkonsumtionen påtagligt (Tabell 2). Någon kvantitativ mätning av urinmängden kunde av försökstekniska skäl inte genomföras, men av ströbäddens utseende att döma ökade mängden urin påtagligt. Detta är i överensstämmelse med vad som tidigare har rapporterats i flera försök (7, 10, 14).
Den maximala mängd NaC1 som ej dräktig tacka respektive tacka med lamm komsumerade via vattnet var 125 respektive 250 g (försöksperiod IV, Tabell 2). Detta motsvarar 4320 respektive 8640 mosmol. Om övriga osmotiskt verksamma beståndsdelar (huvudsakligen K, C1 och urea) som har utsöndrats via njurarna uppskattas till 1200 respektive 1700 mosmol (beräknat från ref. 3 och 6), så torde tackorna ha belastats med maximalt 5500 respektive 10500 mosmol. Vattenavgången via träck + anding kan vid aktuell forerstat och omgivningstemperatur uppskattas till storleksordningen 1,5 liter för icke dräktig tacka och 3,0 liter för tacka med lamm (beräknat från ref. 2 och 14). Vattenkonsumtionen vid den maximala saltbelastningen var 4,9 respektive 9,6 liter för icke dräktig tacka respektive tacka med lamm, vilket skulle innebär att cirka 3,4 respektive 6,6 liter vatten bör ha stått till förfogande för urinutsöndring av de osmotiskt verksamma ämnena. Urinen kan då beräknas ha innehållit cirka 1600 mosmol per liter (5 500:3,4 respektive 10 500:6,6). Att detta har kunnat ske utan negativa effekter på hälsotillståndet stämmer överens med uppgifter av Maloiy et al. (4) om betydligt större förmåga hos får än hos övriga lantbrukets husdjur att kunna koncentrera urinen. Njurarnas varierande koncentrationskapacitet synes vara relaterad till längden på de Henleska slyngorna (2).
Salthalten i havsvatten från norra Bohuslän kan vid ihållande västliga vindar nå 3,0 procent. I praktiken torde dock en så hård osmotisk belastning aldrig bli aktuell, dels då viss succulent växtlighet alltid finns tillgänglig, dels då dagg regelmässigt, förekommer nattetid under den aktuella årstiden.
Föreliggande försöksresultat avviker från flera tidigare rapporterade, där saltvatten med mer än 2,0 procent har uppgivits ge bieffekter av seriös natur (7, 12). Orsaken till divergenserna torde vara olika försöksbetingelser. Så t ex har olika raser använts. Vidare har omgivningstemperaturen varit olika, liksom försöksdjurens ålder och dräktighetsförhållanden. Samtliga dessafaktorer påverkar i väsentlig grad fårens vattenbehov och därmed deras tolerans mot saltvatten (7, 10, 14). Särskilt stor betydelse synes omgivningstemperaturen ha. Vattenförlusterna via andningsvägarna är sålunda avsevärt högre i ökenliknande än i tempererat klimat (2, 4).
Av Tabell 2 framgår att tackorna under perioden med 2,0 procent saltvatten hade högre osmolaritet, högre Na- och K- värden i serum och lägre hämatokrit än under övriga perioder. Detta antyder viss ansträngning av de osmotiska regleringsfunktionerna när 2,0 procent saltvatten gavs. En ytterligare höjning till 2,5 procent medförde en återgång mot normal nivå. Förklaringen torde vara den förmåga till anpassning som tidigare har påvisats (1, 8). Om inte en viss successiv övergång till saltvatten äger rum föreligger sannolikt stora risker för allvarliga bieffekter. Sålunda har dödsfall rapporterats vid plötslig övergång från sötvatten till saltvatten (5, 12). En starkt bidragande orsak till dessa dödsfall kan vara att djuren vid plötslig övergång till saltvatten har upplevt vattnet som så osmakligt att de vägrat dricka tillräckliga mängder (1, 14).

Sammanfattning
Sex tackor fick under tre-veckorsperioder dricksvatten med stigande halt koksalt upp till 2,5 procent. Avsaknad av såväll kliniska symptom som anmärkningsvärdn förändringar av Na, K och osmolaritet i serum talar för att får kan klara sig med enbart havsavatten som driksvatten vid de salthalter som kan vara aktuella i Sverige.

Tabell 1. Utfodring under försökets olika perioder

¹) ^{= olammad och ej dräktig tacka
2}) = tacka med lamm

Tabell 2. Na- och K-halter och osmolaritet (mmol/l serum), hämatokrit (EVF, %) samt medeltal av daglig vattenkomsumtion (liter) vid olika salthalter i dricksvattnet hos får. Värden med olika bokstäver är statistiskt signifikant åtskilda.

11. Seddon, H. R.: Rep. Mtg. Austr. Nat. Res. Coun., Aug. 1926, 25
12. Singh, N. & Taneja, G. C.: Salinity tolerance in sheep under arid conditions of Rajasthan Desert. Haryana agric, Univ.J.Res. 1978, 8, 62-70

13. Singh, N. & Taneja, G. C.: Effect of prolonged salt intake on the reproduction of ewes and weight of lamb born to Marwari Sheep. Indian J. Anim. Res. 1979, 13, 71-74
14. Wilson, A. D. & Dudzinski, M. L.: Influence of the concentration and volume of saline water on the food intake of sheep and om their excretion of sodium and water in urine and faeces. Austr. J.Agric.Res. 1973, 24, 244-256